när jag ser hur ni andra orkar mycket mer än jag, tänker jag att det inte bara är det som syns som avgör - jag orkade jag med. bara inte samma sak som ni.

Nu har vi vaknat efter vår tupplur jag och Kråkan. Min kropp är så trött att jag måste sova väldigt mycket - fortfarande. Trodde det hade blivit bättre, men kanske inte. Hur som helst är jag piggare nu efter en alldeles för lång powernap. Försöker lyssna på min kropp och ge den så mycket vila den behöver även om det är tråkigt att det fortfarande är så många timmar per dygn.

Idag hade jag mitt första ordentliga träningspass på jag vet inte hur länge. Jag var så trött att huvudet snurrade och orkade bara hälften av vad mina klasskompisar gjorde. Benen var som överkokt spagetti efteråt och hela jag var utmattad. Härligt att jag orkade vara med på idrotten - sorgligt att jag inte har några muskler kvar. Jag har aldrig varit någon jättesportig tjej men jag brukar orka att göra några situps utan problem, så jag tycker det är lite jobbigt att jag under dessa månader av sjukdom helt förlorat min kroppsstyrka. All vardagsmotion har uteblivit, för att inte tala om de tillfällen jag brukade träna. Det är inte konstigt att man får en svag kropp av att vara så stilla och utmattad som jag varit, men nu längtar jag efter lite nya tag. Jag vill kunna gå långpromenader igen, jag vill orka gå och simma, jag vill kunna hänga med på något gympapass. Jag vill känna att jag orkar leva rent fysiskt igen. 

Jag ska försöka börja gå lite promenader, kanske ett varv runt kvarteret varje kväll innan jag somnar. Tids nog kommer jag orka mer. Tills dess får jag ha det där beryktade tålamodet, som inte riktigt finns.