Folk frågar hur jag mår och jag vet inte riktigt vad jag ska svara.
- Det är bättre nu, det är det. Så brukar jag säga. För jag vågar inte säga att det är bra. För när mår man bra egentligen? Mår man bra när man inte känner igen sig själv? Jag tror inte jag mår bra. Eller så gör jag det. Jag vet inte. Men jag vet att det är bättre nu. Kanske räcker det.
Mitt största problem just nu är att min hjärna och jag inte vill samarbeta. Jag glömmer allt - verkligen allt. Jag minns ingenting och det är så frustrerande att hela tiden behöva fundera över vad man glömt. Min koncentrationsförmåga är minimal och jag blir ofantligt trött av nästan ingenting. Som ni förstår är det därför svårt att gå i skolan, dels eftersom jag inte orkar fokusera på lektionerna och dessutom inte klarar av att komma ihåg allt som ska göra. Det är så svårt att förklara, men för mig är det väldigt ovant då jag innan jag blev sjuk hade stenkoll på allt. Både mitt eget och andras liv. När jag tänker tillbaka på det är det nästan skrattretande, eftersom jag nu inte alltid kommer ihåg i slutet av en mening vad jag sa i början. Samtalsämnen kan inte fokuseras på och jag kan glömma bort hur man för en normal konversation.
Jag har vissa knep för att klara av vardagen utan en fungerande hjärna. Jag skriver upp allting. Verkligen allt. Om det så är att komma ihåg att duscha, hänga tvätt, mata min fisk (vill inte ens tänka på hur många gånger jag glömt mata honom senaste tiden) eller att äta. För att inte tala om allt som ska fixas med skolan och likande. Mail som ska skickas, samtal som ska ringas och lärare som ska pratas med. Jag har ett schema för varje dag där jag fyller i vilken timme och i vilken ordning allt ska göras. Att vakna, äta, duscha, sova och vila står med. Jag glömmer sånt annars. Det funkar för det mesta. Men så fort jag tänker "äsch, jag behöver inte skriva upp det, jag kommer ihåg ändå" så skiter det sig totalt. Det gör mig galen. Verkligen irriterad. Ni kan till exempel se utdraget ur min och mammas sms-konversation här ovan. Hon ringde mig och bad mig ta ut fisk ur frysen till kvällsmat. Hon påminde mig två gånger och jag noterade i hjärnan att det skulle göras. I samma stund vi la på for tanken iväg och först 5 timmar senare kom jag på att jag glömt bort det. Då blev jag så ledsen på mig själv.
Och jag vet, det är normalt och inte farligt att vara lite virrig. Det finns större problem i världen. Men för mig är det jobbigt, att inte känna igen sig själv och att inte känna att ens tankar och hjärna funkar som man vill. Ibland går det bra, ibland inte. Jag tror att det egentligen har varit såhär hela hösten och vintern men att det först nu de senaste veckorna som det blivit ett problem då jag helt plötsligt försöker leva igen. Ha en vardag med skola, tider att passa och aktiviteter att delta i. Det blir så mycket tydligare att hjärnan inte orkar när man har 100 saker istället för 1 att tänka på. Förut behövde jag bara koncentrera mig på att andas. Det var svårt nog.
Det är tur att jag är förstående vänner och familj. Jag menar verkligen inte att vara nonchalant eller dryg när jag glömmer bort att svara er, höra av mig som jag lovat eller fixa något annat som var min uppgift. Jag önskar verkligen att jag inte skulle behöva göra er och mig själv besvikna hela tiden, men tyvärr blir det så. Jag är också ledsen över att behöva säga nej till allting och inte orka hitta på saker eller ta ansvar. Jag saknar den engagerade Jonna lika mycket som ni. De säger på sjukhuset att det är vanligt att hjärnan inte orkar med efter en depression och att jag måste ha tålamod. Tids nog kommer jag öva upp mig själv och till slut klara av att komma ihåg saker igen. Synd att tålamod inte är en av mina gåvor. GAH.
Men ja. Under tiden jag skrivit detta (och alla andra inlägg) måste jag läsa om allting flera gånger för att se vad och hur jag skriver. Ber om ursäkt för virriga inlägg och saknad av röd tråd. Tro mig, jag saknar strukturen i mitt liv lika mycket som ni om inte mer. Jag längtar efter att få mitt minne tillbaka. Att få mig själv tillbaka.
Tills dess - någon som har lite post-it-lappar över? ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar